torsdag, juli 26, 2007

Men in black


I helgen gick jag och maken M på stan och kollade på folk och i affärer. Självklart ville M in i Apple Store butiken som ligger i korsningen 5th Avenue 59th street. Han skulle köpa en adaptor till sin nyinköpta iPhone. Jag orkade inte riktigt trängas med folk där nere i affären (det är alltid knökfullt där!) så jag stannade kvar ute. De har ett litet ”torg” där, eller ”plaza” som det heter på lite tjusigare språk. Intressant att spana in folk här. Särskilt vakterna som ju måste var anställda av Apple, är mycket intressanta att spana in. Jag tror knappt jag sett så många vakter stå eller strosa runt på en så pass liten yta någon annanstans. Densiteten vakt/kvadratmeter närmar sig det skrattretande faktiskt. Som svartmyror runt en sockerbit. Ja, här snackar vi kostymklädda män med öronsnäckor och viktig uppsyn!
Men de verkar ha ganska tråkigt faktiskt. Kanske är det därför de är som ettriga myror på var och en som har det minsta lilla ”underliga” beteende. Med underligt beteende menar jag naturligtvis sådana suspekta saker som att man t ex flyttar på en av de utställda stolarna från sin ursprungliga plats vid borden till en plats närmare fontänen. Ett avstånd på säkert 2-3 meter. Detta är inte okej! Eller att man ställer sig upp på den lilla knähöga muren som omger ”plazan” för att den person man väntar på lättare ska få syn på en i folkmassan. Inte okej! De är dessutom väldigt snabba varje gång de tvingas rycka ut. Och självklart har de en mycket allvarlig och seriös uppsyn. De tar minsann sitt arbete på fullaste allvar. Och jag menar, vem skulle inte göra det?!

När de inte anfaller glassätare som flyttat en stol från sin korrekta plats, eller personer som gud förbjude gör sig huvudet högre genom att beträda muren, pratar de med varandra i sina walkie talkies också. Det senare är ganska roligt att studera faktiskt. Tänk er scenen:

- Ett ganska litet torg, eller mer ”öppen plats”, med en stor glaskub i mitten. På vardera sidan av denna glaskub kan man se en fontän samt ett par bord och stolar där folk sitter och pratar i telefon, surfar eller bar äter glass och tittar på folk. Runt denna glaskub står det ca 5-6 vakter. De rör sig ett par steg åt höger sedan ett par åt vänster. De har full koll på allt som händer runt kuben. Plötsligt tar en av vakterna, låt oss säga på den på södra sidan, upp sin walkie-talkie och anropar vakten på norra sidan. Man kan se att det är just dessa två vakter som pratar med varandra eftersom man faktiskt ser igenom glasfönstren som utgör kubens sidor… Står man tillräckligt nära kan man även höra den pågående konversationen. Den är mycket seriös. Vakt 1 frågar vakt 2 om han har sett något av intresse på sin sida kuben. Det har han inte. Inget mystiskt på gång där inte. Vakt 1 har inte heller sett något misstänkt. Roger that! De avslutar och fortsätter lugnt att med bister uppsyn studera folk. Så mycket allvar.

Jag får ett fnissanfall! Om vakt 1 hade velat så hade han bara kunnat vrida huvudet och tittat genom glaskuben till andra sidan. Då hade han ju själv kunnat konstatera att inget skumt var i görningen där. Detta eftersom glaskuben verkligen är gjord av glas och därmed genomskinlig! Så man kan faktiskt ganska lätt se vad som händer runt kuben trots att man själv befinner sig bakom en av de fyra sidorna. Fast det har de nog inte tänkt på att man kan göra? Eller så tycker de bara att det är mycket roligare att prata i sina walkie-talkies. Och jag förstår dem faktiskt. Det skulle jag också ha tyckt! Har man fått en svart kostym, en bister uppsyn, ett viktigt uppdrag och dessutom en walkie-talkie så är det ju liksom självklart att man tar det hela på fullaste allvar. Och därmed använder sin walkie-talkie. Leksaker är till för att lekas med... Själv ringer jag ju till och med ibland från sovrummet ut till M som sitter i vardagsrummet. Haha! Eller skypar honom ibland när vi sitter med varsin dator, trots att vi sitter i samma rum. Bara för att det är lite roligare.

Jaja, det känns i vilket fall väldigt tryggt att sitta och äta glass i solen utanför Apples glaskub. För om det är någonstans här i stan som det lär vara svårt, ja näst intill omöjligt, för några terrorister att försöka sig på något lurt så är det här! Men kanske är det inte alls så konstigt med all denna säkerhetskontroll just här om man tänker efter? Egentligen. Med ett ständigt överhängande terrorhot. Och tänk på själva symboliken! För vad vore en bättre symbolisk måltavla för NYC om inte en glaskub med världens mest kända äpple?!

söndag, juli 22, 2007

Film är bäst.... hemma?

Oj det var länge sedan jag skrev något här nu. Men det har hänt så mycket på sista tiden att jag liksom inte haft tid. Mannen åkte hem till Sverige i 10 dagar och plötsligt hade jag fullt upp med en massa saker! Låter kanske konstigt och mest var det väl en slump att det råkade bli så, men lite beror det säkert också på att man var ”ensam kvar i stan”. Det är ju tyvärr så att det är alldeles för lätt att bli bekväm och lat när man är tillsammans med någon man älskar och trivs att bara "vara" med. Det är inte alltid man tar alla tillfällen i akt att hitta på något särskilt. Men under de 10 dagarna han var borta lyckades jag hinna med två grillkvällar, en liten tur på ett par dagar till en hyrd stuga utanför sta’n med några vänner, en pubkväll samt en "all-around-the-world-fest". Ja, och så jobbet också då såklart. Puh, det var nästan skönt när han kom tillbaks så man fick ta det lite lugnt igen.

Igår bestämde vi oss iallafall för att gå och se nya Harry Potter filmen. Jag kan meddela att jag under denna filmvisning slog nytt rekord i ”irritation-över-personer-som-inte-fattat-att-de-är-på-bio-bland-folk”. Under filmens gång sprang folk in och ut så många gånger att man inte kunde förstå vad det var de gjorde där ute egentligen. Jag menar, hur kissnödiga kan folk bli?? Eftersom salongen inte var så stor märkte man ju självklart varenda gång dörren öppnades och stängdes också. Detta eftersom det var väldigt ljust utanför salongen, och detta ljus letade sig ju in varje gång någon gick in eller ut.
Men det absolut värsta var ändå den småbarnsfamilj, ja ni ser rätt småbarnsfamilj, som bestämt sig för att ta med sina båda barn för att se nya Potter-filmen. Jag har verkligen inget emot barn, men jag tycker att man som vuxen individ måste förstå att man inte kan ta med hur små barn som helst på bio! Här handlade det om en liten kille på kanske 4-5 år och en liten bebis (!) som kanske var några månader eller så. Den senare började dessutom gnälla, gny och till sist skrika under filmen. Till slut gick mamman ut med barnet. Men självklart kom hon tillbaka igen. Och så började det hela om igen….
Helt otroligt! Jag förstår mig verkligen inte på folk! Hur kan man bara få för sig att ta med sig två små barn varav ett är ett litet spädbarn - på bio?!?!?

I min drömvärld skulle det finnas speciella filmvisningar på några biografer, som riktade sig till "folk som vill se film på bio". Inte nödvändigtvis några "super-cineaster" utan enbart folk som vill kunna njuta av en film på en stor bioduk och med bra ljud. Utan att för den skull behöva stå ut med folk som pratar (antingen med varandra eller i sina mobiltelefoner), folk som springer in och ut minst 3 gånger under 2 timmar, folk som äter godis ur cellofanpåsar…
Och det skulle även vara en åldersgräns på dessa filmvisningar oavsett vilken åldersgräns själva filmen har. För min del skulle det gärna få vara en 25-årsgräns!!!!! Inga små kids som sparkar på ens stolsrygg eller pladdrar genom hela filmen, eller gud bevars måste få filmen förklarad för sig av sina medföljande föräldrar! Inga störiga teens som skickar sms eller pratar i sina mobiler. OCH framförallt inga bebisar som plötsligt får för sig att börja bli hungriga, törstiga eller allmänt olyckliga.

Men med fler och fler biostolar som gapar tomma så lär det kanske vara svårt att få till något sådant. Det är väl lite i biobranschen som i flygbranschen nu. Man vill gärna fylla upp alla tomma stolar så gott det går inför varje "körning". Utgifterna är ju desamma oavsett om det är en eller 100 biljetter sålda. Men för min del skulle jag t o m kunna tänka mig att betala lite extra för en föreställning där jag vet att jag kan få se filmen utan irriterande och störande ”avbrott”. Kanske något för SF därhemma i Sverige att fundera över? Fast det kanske redan finns. Jag har ju inte varit på bio i Sverige på ett par år, så mycket kan ju ha förändrats.

Jaja, nog klagat. Filmen var helt okej annars. Det är ju den 5:e filmen och eftersom den självklart bygger på den 5:e boken som jag tycker är en av de "sämre" och lite "tråkigare" i serien så var filmen inte heller någon stor överraskning. Men självklart underhållande. Nu ser jag mest av allt fram emot att sätta tänderna i den nya boken!

söndag, juli 01, 2007

Vänner på avstånd

Sitter hemma i lägenheten och väntar på ett Sverigebesök. Känns alltid lika overkligt varje gång det kommer vänner eller familj som ska hälsa på från Sverige. Man inser plötsligt att man inte sett personen/personerna på minst ett år! Man är förväntansfull. Man har städat. I alla fall hjälpligt. Och man har planerat närmaste dagarnas jobb i mer eller mindre detalj, så att man ska kunna dra från jobbet i hygglig tid för att sedan kunna umgås så mycket som möjligt. Utnyttja tiden så effektivt som möjligt. Det är alltid en speciell känsla över de här ”väntetimmarna” innan besöket ringer på ens dörr. Lite otålighet blandat med glädje. Nästan lite pirr i magen. En härlig känsla!

Häromveckan fick jag ett mail från en av mina närmaste vänner. Vi har inte hört av varandra på hur länge som helst. Trots att man ser varandra som ”bästa vänner” så är det den trista sanningen; att man ofta inte lyckas ta sig ut ur sin vardag för att ringa, maila eller höra av sig på annat vis. En otroligt lam ursäkt jag vet, men tyvärr är det så. Men det jag tycker är så fantastiskt är att man ändå, när man väl hörs av, får tillbaka den där enorma känslan av glädje. Den värmer i magen och sprider sig ut i kroppen. Och plötsligt försvinner alla dagar, alla månader som man inte hörts, och man sitter där lyckligt fånleende framför datorn. Läser mailet. En gång. Sedan en gång till. Igenkänningsfaktorn är hög. Samma ton. Samma jargong. Man läser inte längre orden på skärmen, utan istället hör man rösten i huvudet. Exakta tonläget. Pauserna. Betoningarna. Först kommer skrattet. Sedan nästan med en gång kommer saknaden. Pang! Mitt i solar plexus. Man tänker ”Vad fan gör jag här på andra sidan Atlanten egentligen?”. Man blir nästan lite arg. Känner frustration. Frustration över att inte bara kunna slå en snabb signal och bestämma en fika eller en efter-jobbet-öl i veckan. Men när man läst mailet ytterligare en gång börjar frustrationen lägga sig och en annan känsla ta överhanden. Man känner återigen glädje. Glädje över att ha sådana underbara vänner. Glädje över att man faktiskt kan fortsätta känna sig så nära trots att man är långt ifrån varandra i både tid och rum.

Så vad vill jag egentligen säga med detta? Kanske bara att jag, trots att det kan gå långt mellan mina mail eller skypesamtal, ofta tänker på er där hemma i Sverige (eller vart i världen ni nu än befinner er) och saknar er. Mycket. Men också att jag sedan jag lämnade Sverige verkligen insett att vänskap egentligen inte alls handlar om hur ofta man hörs eller ses, utan helt enkelt om tillit, och framförallt om att man fortfarande hyser en genuin nyfikenhet för varandra och varandras liv. Hur mår du – egentligen? Vad har hänt sedan sist? Så länge man har kvar den känslan spelar tid och avstånd en betydligt mindre roll. Men visst, självklart måste man få sakna alla vardagliga saker man inte längre kan göra tillsammans. Och det gör jag. Jag saknar spontaniteten. Att kunna träffas utan att man planerat det minst 4 månader i förväg. Eller att bara kunna ringa och snacka skit en kväll. Om allt eller inget. För även detta kräver såklart planering eftersom vi här borta ligger 6 timmar efter. Så alla ni där hemma. Glöm aldrig att om ni råkar ha vägarna förbi NYC – kom förbi! Slå en signal! Ring på vår dörr! Ni är alltid alltid välkomna!!!!!

…och ja, jag tänker på er. Ofta och mycket!