tisdag, oktober 30, 2007

Godis-Nazi

Jag måste bekänna en sak. Även om det känns ganska pinsamt.
Sedan jag flyttade från Sverige har jag blivit ett riktigt kontroll-freak. Man skulle till och med kunna gå så långt som att kalla mig en riktig fascist!! Som försöker styra med järnhand. Det är liksom bara batongen och handklovarna som fattas i vissa lägen. Ja, detta är tyvärr sant. Det är inget jag vill, inget jag är stolt över. Men det går liksom inte alltid att behärska sig. Tyvärr.

Kanske undrar ni nu i vilka situationer denna pinsamt otrevliga och till och med rätt hemska sida av min personlighet kommer fram? För det handlar som tur var endast om vissa situationer. Än har jag inte blivit helt igenom "Darth Vader-ond". Men i vissa stunder blommar liksom denna mycket trista sida upp och visar sitt fula tryne mitt i vardagen. Nämligen när det kommer till G-O-D-I-S.....
Och nu snackar vi inte om vilket godis som helst. Nejdå! Min personliga Dr Jekyll kommer enbart fram när det handlar om
S-V-E-N-S-K-T GODIS!!!!!

På nedre hyllan i vår kyl ligger en liten hög av Marabou chokladkakor av diverse smaker. Vanlig mjölkchoklad, Schweizernöt, Frukt-och-Mandel, Apelsinkrokant... De kommer dels från en del av våra besökare som så snällt släpar hit den svenska barnchokladen i sina resväskor, och dels kommer den från våra egna Sverige-besök. Där ligger även ett par Daim och gör den andra chokladen sällskap. Och ibland när man är sugen på choklad så går man helt enkelt och tar sig ett par rutor. Kan bli till kaffet. Eller efter middagen någon kväll. Eller när andan liksom bara faller på. Så långt är allt frid och fröjd. Det jobbiga är när jag glad i hågen tar en sväng till kylen och upptäcker att "hela Frukt-och-Mandeln är borta!!!!!!" Slut. Väck. Inte längre där. Finns inte mer. "Men det var ju en halv kaka kvar i förrgår när jag kollade!" tänker man panikartat. Så vart har den tagit vägen?! Eller så finns det inte en enda Daim kvar att hitta. Ingenstans i kylen ligger något Daimliknande och skräpar. "Men det fanns ju flera stycken förra veckan!"
Självklart inträffar detta alltid när man är som mest sugen. Man har liksom sett fram emot denna lilla bit choklad i flera dagar kanske. Har redan ätit och njutit av den i tanken flera gånger om. Och liksom gottat sig i att man haft karaktär att inte äta den än, utan väntat till ett annat tillfälle när man verkligen verkligen verkligen är omåttligt sugen. Och det är det händer.

Mitt annars rätt lugna, glada, frimodiga och generösa jag blir plötsligt helt förbytt. Jag marscherar raskt ut till vardagsrummet och ropar på stackars M och frågar med mycket mycket arg, besviken, frustrerad röst "Var är chokladen?!?! Har du tagit det sista!?!?!?!!??? Utan att säga till! Utan att fråga ifall jag ville ha??!!!!" Medan jag uttalar dessa frågor (självklart med smått darr på rösten) känner jag besvikelsen bubbla upp, och med den såklart ilskan och irritationen. Samtidigt stiger mitt lilla godissug till ofantliga höjder. Det blir dessutom superakut! Choklad nu annars kommer jag falla död ner! Inga ursäkter är bra nog. Inga förklaringar godtas - Jag har helt enkelt plötsligt förvandlats till "Godis-Nazi".

Stackars M. Han brukar säga att han tog den sista biten häromdagen för att han var sugen och den legat rätt länge i kylen. Vilket oftast är sant eftersom jag inte är någon stor chokladkonsument. "Och det finns ju Schweizernöt kvar iallafall..." tycker han lite trumpet. Och han har ju så rätt så rätt. Egentligen. Men tror ni att mitt Nazi-jag kan blidkas så lättvindigt? Så enkelt? Nehejdå!!! Inte alls. För det var ju just Frukt-och-Mandeln jag var sugen på! Eller kanske Daimen.
Detta kan även appliceras på diverse "plockgodis" de gånger vi råkar ha någon påse med lösgodis i något köksskåp också. Som ev tagit slut. För lösgodis är verkligen hårdvaluta! Sega, sura, salta....

Så, där står man alltså som en tjurig 4-åring i trotsåldern och känner sig totalbesviken. Hela världen rasar liksom mer eller mindre samman för att man inte kan få stoppa just det godiset i sin mun som man just var sugen på. Patetiskt! Pinsamt! Genant! Ja, allt detta och lite till. Och vad som gör detta ännu värre och än mer patetiskt är att ens Nazi-jag nu plötsligt helt tar överhanden. För detta var ju enbart början. Nu kommer fortsättningen. Vilket oftast innehåller en hel drös med regler som jag konstruerar på stående fot. Och som jag kräver ska följas. Det kan t ex vara att


1) Vi båda har rätt till exakt lika många chokladkakor var. Sedan spelar det ingen roll när vi äter dem eftersom den andre personen absolut inte får nalla av den chokladen som inte "tillhör" personen ifråga.

2) Vi enbart får äta av vårt svenska godis tillsammans, eller åtminstone när den andre är hemma så att man vet vad som pågår.

3) Vi får endast äta svenskt godis när det är lite mer högtidligare tillfällen (detta brukar jag tycka är en dålig idé redan på tankestadiet, men som Godis-Nazi går jag bara inte att hejda...).



Ja, så där kan det hålla på. Allt enbart för en ynka liten chokladkaka, en syrlig bumling, en påse zoo eller något annat som ju inte betyder ett dugg. Egentligen. Något jag i Sverige inte skulle ha lyft ett ögonbryn för. Än mindre orkat bry mig om att ställa till en scen. Jag har alltid varit den av oss som inte äter kopiösa mängder godis. Inte alls faktiskt. Visst är jag en godisråtta i perioder, men jag spelar inte ens i samma liga som M. Och förr (läs i Sverige) spelade detta ingen som helst roll. Men här, i det förlovade Hersey-bar-landet (hata hata Hersey...!!!!) kan en Daim mer eller mindre kännas som en livsuppehållande åtgärd. Eller åtminstone så kan en "icke-existerande svensk godis" förvandla mig till denna hemska person som jag själv verkligen ogillar. Ogin, bitter, elak och avundsjuk. Helt galet jag vet.

Varför är det så?? Varför blir något som tidigare varit så oviktigt plötsligt så himla viktigt?! Till viss del kan jag ju skylla på att man här inte kan gå ut till närmaste Ica eller 7-Eleven och handla sin chokladkaka eller sin Karamellkungen-påse. Men det räcker liksom inte riktigt som förklaring tycker jag. Inte hundraprocentigt. Eftersom jag hemma i Sverige knappast skulle ha sprungit ut och handlat detta godis om jag upptäckt att det jag trodde fanns hemma i köksskåpet var slut. Och inte hade jag fått något utbrott över det. Så varför i all sin dar är det så viktigt nu då? Är det så att bara tanken och vetskapen om att det faktiskt är omöjligt att gå och handla godiset gör att jag får någon form av stressymptom som i sin tur omvandlar den så normalt glada och fredliga mig till en regelsprutande, girig Surbitch....?? Man undrar ju.
Som tröst kan jag faktiskt säga att jag bättrat mig. Jag tycker inte jag är lika hemsk lika ofta längre. Jag har lugnat ner mig.
Dessutom så är mitt favoritgodis alla kategorier saltlakrits vilket M rent av tycker är äckligt. Så det får jag behålla för mig själv. Tur!

Jaja, man lär verkligen känna nya sidor hos sig själv när man flyttar till ett nytt land. Det pinsamma är att just denna sidan känns så otroligt barnslig och banal att man faktiskt skäms lite. Det är ju egentligen inte något problem. Alls. Skulle lugnt ligga i 10-i-topp över "Dagens i-lands problem". Ändå poppar hon upp ibland. Godis-Nazin....

Kanske vore detta ett hett kostymtips inför halloween??

13 kommentarer:

Monica sa...

WHAT? Har du godis och choklad som ligger lääänge i kylen? Det skulle ALDRIG funka hos mig det. Jag äter ALLT på en gång. Ibland när karaktären sätter in liiite, så kanske det kan ta några dagar innan allt försvinner. Wow, jag är imponerad. Mig hade du fått utbrott på direkt, det hör jag det ;)! Hälsa M att jag har medlidande med honom ;)

Millan sa...

Jag maste saga som Monica - jag fattar inte hur ni kan ha godis liggande i kylen sa lange. Det skulle vi aldrig fixa. Speciellt inte som jag da skulle behova ga o kolla varje dag att det fortfarande finns kvar och att Ben inte atit upp det. Nej det skulle inte ga! :-) I och for sig maste jag erkanna att nar vi varit pa Ikea och kopa godis sa ligger det hemma bra mycket langre an om vi koper nagot Engelskt. Det kanns lite hogtidligt med det svenska godiset och det duger inte att ata det sa dar till vardags ;-).

Saltistjejen sa...

Monica,
Haha, nej jag äter sällan upp allt godis på en gång. Det gäller visserligen det mesta i godisväg, men framförallt svenskt godis som vi har här (det är bara svenskt godis som kan lura fram Godis-Nazin!). Det vill jag ju inte äta upp på en gång eftersom jag inte kan skaffa nytt så lätt. Plus att man oftast får rätt "stora leveranser" så att äta upp allt på en gång skulle nästan inte gå...


Millan,
ja detta gäller enbart för svenskt godis. De få godisar som jag gillar här i USA struntar jag fullständigt i ifall de tar slut. Då kan jag ju bara kila ut och handla nytt på närmsta Duane Reade eller CVS.
Det som brukar ätas upp "nästan" på en gång är dock om vi får lösgodis. Det tar ett par dagar sedan är det slut. Chokladen brukar kunna ligga längre. :-)

Saltistjejen sa...

Monica,
förresten ska jag hälsa M att han har en person MED sig som förstår honom i hans godisätande, haha...! :-)

Thy sa...

(I kör:) Hej Saltis!
Jag heter Thy och jag är också en Godisnazi.

Tror du att det finns tolvstegsprogram för oss?

Saltistjejen sa...

Hahahaha Thy!!!!Jag vet inte. Kanske skulle man skapa ett???
Skönt att höra att jag inte är helt ensam om denna hemska personlighetssida. Det känns lättare nu när jag vet att vi är åtminstone två. ;-)

Desiree sa...

Ja godis natzi vore ju en underbar halloween kostym. Jag är inte någon större godis konsument så hos oss brukar godis också kunna ligga länge. Jag var lite som du med det svenska smågodiset jag köpte i sommras. Slutade med att jag gömmde en påse i ett skåp så att C inte skulle hitta det och äta upp det. Men tyvärr glömde jag bort att jag gömt det och hittade det först häromdagen. Då tyckte jag bitarna var för hårda och sega så det blev så att C fick mumsa i sig dem iallfall för att jag inte längre vill ha dem.

Vi brukar handla på oss choklad och annat då vi åker till IKEA så att det liksom alltid finns hemma.

Märta Stewart/ Min stora lilla värld sa...

Hahaha! Min man skulle inte möjligen kunna få gå i träning hos er? Han är en omöjlig gottegris. Min son, Virvelvinden, har anpassat sig efter sin styvfar och gömmer numera sitt lördagsgodis. Och jag gömmer i min tur vissa godbitar som jag vill att vi ska avnjuta tillsammans ...

Annika sa...

Ha, ha...Nej du!!! Kommer det godis in i detta hus så går det åt ILLA kvickt. Speciellt choklad, eller ännu mer SMÅGODIS. Det försvinner i ett nafs...
Det låter så mysigt det där att du tar dig ett par rutor till kaffet ibland. Jag trycker i mig en hel chokladkaka när jag ändå är i farten. Skulle önska att jag vore mer som du...
Ikväll blir det amerikanskt godis...och av det gillar jag Twix och Reese's :-)))

Anonym sa...

Hallåj Saltis! Jag vet inte om det är så fanatstiskt roligt eller omd et beror på att jag har dinerat (plus vin) med en god kamrat men jag kan inte sluta skratta åt inlägget! Eftersom jag har haft förmånaen att se dig irl kan jag verkligen se det framför mig hur du med rufsigt hår letar svenskt godis mitt i natten, och hur nära döden M är. "Vem i hel.... har tagit det SVENSKA godiset?? Min fantasifulla sida lägger självklart till lite fradga i mungipan också.

Visst är det konstigt hur man kan sakna vissa saker hemifrån? Jag ser inte det gamla hemlandet som "hemma" och jag har bott en tredjedel av mitt liv i Sverige men ändå så tycker jag inte om brödet här i Sverige. Varje gång jag har varit i Norge eller i det gamla landet så vakar jag över det inköpta brödet med mitt liv. Det ska vara jämnt mellan mig och Johan. Skulle han råkat ta en brödskiva mer än vad jag har gjort, blir det bråk här.

Strunta i allt vad kläder heter när du är i Sverige i december, packa väskan full med godis!

Saltistjejen sa...

Desiree,
Aha, så du måste också gömma godis för att det inte ska försvinna sådär kusligt mystiskt...! Ja, jag har faktiskt gömt M's favvogodis ibland men det bara för att glädja honom lite senare när han ätit upp allt annat. Då kan jag plocka fram en påse med lite av hans favoriter och då brukar han bli jättelad! Sedan tar de slut på 15 minuter ungefär...! :-D


Min stora lilla värld,
hehe ja detta verkar som om det är ett ganska vanligt "problem" tydligen! ;-)


Annika,
jag KAN glufsa i mig supermycket godis på kort tid också. Det är bara det att oftast gör jag inte det. När jag gör det handlar det nästan alltid om saltlakrits (eller ibland även blandat smågodis) inte så ofta choklad.


Page,
alltid skoj när man kan glädja sin omgivning! ;-)
Och så var det väldigt intressant att jag nu kan addera en viss dragning åt "Brödnazi" i din personlighet, haha!!
Ang packning så var det ungefär precis vad jag gjorde sist jag var hem till Sverige. Jag handlade godis för drygt 500 kr och kassörskan tittade mycket mycket konstigt på mig.... Det blev t o m lite övervikt i min resväska p g a allt godiset, ooops!!

Fröken fräken sa...

Jag måste nog erkänna att jag är lite av en godis-nazi också. Jag tycker att eftersom min man inte är ifrån Sverige så har han ingen rätt att bara gå och ta...! Nej han måste fråga innan,varje gång han är i kylen och rotar länge så springer jag dit för att kolla så han inte tar MIN cholkad,stackars Nick.

Saltistjejen sa...

Heeej Fröken Fräken!!
Jättekul att du läser min blogg. Trro inte jag har sett någon kommentar av dig förut men nu vill jag verkligen hälsa dig välkommen! Tittade självklart just på din blogg också och såg att du länkat till min. Tack! Jättegulligt!!

Ha, bra att ännu en Godis-Nazi har sällat sig till klubben! Jag känner mig mindre och mindre ensam!!! :-D