tisdag, mars 31, 2009

Hemresa

Nu är väskan packad. Iallafall det mesta. En del saker ska stoppas ner imorgonbitti innan avfärd, men det mesta har jag packat under kvällen. De saker jag hade med mig hit trängs nu med en del saker jag ska släpa över Atlanten. Som ett par sorters löste, tunnbröd, Herbamare örtsalt, lösviktsgodis, böcker, filmer samt en del fina kläder till Lill-Snorpan. Min Sverigevistelse för denna gången är över. Slut. Nu ska man hem igen. Lämna Sverige-Hemma för att flyga till USA-Hemma. Det känns som om jag varit borta länge länge. New York känns på något underligt vis lite avlägset. Nästan lika avlägset som det kändes innan jag flyttade dit. New York. Tungan formar sig runt orden. Runt namnet. Nju Jårk. Som ett känt namn på en känd stad. 

Eller kanske känns det ändå inte riktigt avlägset ändå? Men på något vis har dessa två veckor i Sverige gjort att jag känner mig mer svensk än vad jag gjorde när jag var hemma i julas. Fråga mig inte varför för det kan jag inte svara på. Jag har ingen aning. Men jag tror att det handlar om flera orsaker. Dels att jag var här under ett par helt "vanliga" veckor. Ingen jul med allt vad det innebär. Utan vardag. Jag gillar det faktiskt bättre. Det är mindre stress. Mindre "krav". Man har mer frihet att vara spontan och att bara ta det lugnt utan en massa förväntingar. Och då pratar jag både om egna och andras. Detta har gjort att jag faktiskt kunnat njuta mer än de jular jag varit här tidigare. Dels har jag denna gång varit här ensam med Lill-Snorpan. M var ju kvar hemma i NYC. Och visst gör det att det känns lite annorlunda. På flera vis. Det är helt klart så att jag har mina fötter djupare i den svenska myllan än vad han har. Så när jag nu var här "ensam" så tror jag att jag tagit in ännu mer av Sverige än vad jag gjort när vi varit här tillsammans. Kanske är det därför jag tycker det känns längre till New York än vad det brukar? Och visst, flygresan från Sverige till USA är ju faktiskt alltid ungefär 1 timme längre än den från USA till Sverige. Så lite rätt har jag ju i att det känns längre härifrån och dit än därifrån och hit...

Flygresan ja. Nu är det som sagt endast den kvar innan jag är hemma igen. Hemma i bullret, myllret och kanske även våren igen. Det känns skönt. Jag längtar efter M. Efter vår lägenhet. Efter Lipton och Tazo. Efter att inte bo i kappsäck längre. Efter att återigen få vara en av två föräldrar. Men jag är glad över att jag fick denna tid här i Sverige. Med familjer och vänner. Jätteglad.

Imorgonbitti bär det av. Tåget jag tänkt ta går strax innan nio. Då ska jag vara framme lite efter nio på Kastrup. Planet går lite innan halv ett. Nu hoppas jag att incheckningen ska gå fint och att Lill-Skruttan ska vara på bra humör under flygningen. Sedan möter M på Newark. Åh, jag längtar!


10 kommentarer:

Anonym sa...

Håller tummarna för er återresa, att flygresan går bra, inget strul med bagaget och att de är mer hjälpsamma på Kastrup vid säkerhetskontrollen!
Jag tycker också att det är helt annorlunda att vara hemma under vardagen - höst eller vår är helt klart mer avslappnat än jul eller sommar då de flesta andra har semester och man har mer "måsten". Man har liksom mer tid att bara ta det lugnt och komma in i vardagen.
Det är intressant att du tycker att du är mer förankrad i den svenska myllan än M, på vilket sätt då? Att du har ett större behov av att åka hem? Håller han med dig? O är ju definitivt mer förankrad i den spanska myllan än jag till den svenska, kanske mest för att min familj är mer benägen att resa och hälsa på oss än Os familj!? Han vill ju flytta tillbaka till Spanien, jag har inget särskilt behov av att flytta till Sverige... Vet inte, men det är iaf en intressant diskussion!
Stor kram!

Mia sa...

Hoppas resan hem går bra. Visst är det härligt att vara ute på äventyr ibland men det är ändå något visst med att komma hem igen. Ha det så bra! Kram!

Anonym sa...

Hej

Hoppas hemresan går bra för er. Jag tycker det är intressant att du reflektarar över att du har dina fötter djupare ner i svenska myllan än din man. Skulle vara intressant att höra mer om det. Så är det nämligen för oss med: jag känner ett mycket större behov av att åka till Sverige då och då än min man. Han har tagit till sig fler franska vanor än vad jag har, det är lustigt att se hur olika vi handskas med att bo utomlands.

Lena

Anna, Fair and True sa...

Hoppas resan går bra! Kram!

Annika sa...

PRECIS sådär tyckte jag ju när jag varit hemma nu i mars. TVÅ vanliga vardagsveckor i vardagsSthlm. jag tyckte det var helt och håller UNDERBART och sällan har jag älskat mitt Sthlm, eller känt mig mer svensk än jag gjorde då!
DET var härligt! Jag skulle gärna åka hem oftare off-season bara det gick.
Hade dock inte minsta problem att återanpassa mig här igen då jag kom till DC-hemma. DET är mkt värre med den saken på sommaren.
Och visst är resan tillbaka till USA längre, det är väl ngt med jetströmmen och jordens lutning eller ngt sånt, har jag hört...
Sen känns det ju längre eftersom det är på dagen. Men, men...JAG hoppas att resan hem går supersmidigt. I skrivande stund sitter du nog på planet.
Många svenskor jag känner som är gifta med svenska män och bor här i US säger samma sak som du: dom är långt mer rotade i den svenska myllan än deras make.
Så var det även för Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. C-O anpassade sig med den äran medan Kristina ständigt längtade hem...
Inte fullt så dramatiskt för oss, men ändock....
KRAM och välkommen tillbaka!!!

Taina sa...

Intressant att du skriver om vardagen hemma. Jag tror att det är för mycket krav kring semestrar och högtider. Är lite orolig för kommande sommar då Maken inte ska med till Sverige utan jag ska åka själv med flickorna. Jag skulle också vilja åka "en vardag" men flickorna går ju i skolan och dessutom har jag inte så mycket semester eftersom jag är anställd av den amerikanske enheten, dvs Inc och semesterperioeden är ju inte alls lika lång.
Önskar dig en trevlig resa hem.
Kommer till NY efter påsken istället. Får Sverigebesök nästa vecka ;)
Kram

KARLAVAGNEN sa...

Håller tummarna för att hemresan går bra. Förstår dig så väl och känner igen mig i mycket, även om jag inte längre är hemma i Sverige heller, men är svensk, men inte 2009 års typ av svensk. Äsch detta blir ju svammel, kan inte berätta hur jag menar.

Ååå hoppas att Lill-Skorpan känner igen sin far. Var rädda om er...

Å hur var det nu:
My little town blues
Are melting away
I'll make a brand new start of it,
In old New York...
If I can make it there,
I'll make it anywhere
It's up to you,
New York, New York...

Anne sa...

Vad bra skrivet och mycket jag kan relatera till, intressant höra det från nån annan också.
Jag tycker det alltid när man åker hem trillar ner en massa poletter. Man får alltid en massa insikter, ibland positiva sådana ibland negativa sådana. Men det händer saker inom en, åtminstone är det så för mig.
Jag ska faktiskt skriva lite mer om det här du tog upp med att i förhållandet ha rötterna olika förankrade i den svenska myllan.
Även nåt jag/vi tänkt på.
Välkommen hem till New York igen!
Jag har inte skrivit några kommentarer på sistone, men har tyckt det varit väldigt roligt läsa och se dina Sverigeiblder och inlägg. Så nu vet du det :)

Suzesan sa...

Hoppas hemresan gick bra och LillTösen gillade att flyga hem med. Ni måste ju längta mycket. Hemma är hemma. Med sina egna rutiner och saker.
Kram
Susanne

Desiree sa...

Ha en bra hemresa Saltis. Hoppas allt går smidigt. Ja det är nog helt annorlunda att vara i Sverige under mer vardagsförhållanden. Lugnare på något sätt precis som du säger. Kanske känner du dig mer svensk eller förankrad i Sverige nu när du har lilla Ella. Kan det vara så att man längtar hem lite mer till familjen och faroch morföräldrar då man har en liten. Kanske är dessa lite extra starka för en mamma. Ha det bra och sköt om dig.

Kram