Njuter

 - av att vara en FAMILJ igen!
 - av att träffa vännerna här igen!
 - av att solen skiner och det är underbart sommarväder utan att vara alltför varmt (idag 27 grader och   klarblå himmel)
 - av den här underbara staden!

Dagen har varit skön. Lill-Skruttan inte alls lika trotsig som tidigare. Mer tillfreds med tillvaron. Lugnare. Hela för- och halva eftermiddagen tillbringade vi dock inne det vackra vädret till trots. Hemma. Bokläsning, pussel, lek med dinosaurier, bakade "hästchokladkaka", lekte med play-doh, såg på film "spelade fotboll"... Man märker att Lill-Skruttan njuter av att vara hemma hon med. Med sina saker. Sina rutiner.

Play-doh

Hästchokladkaka (med M&Ms!!)

Fotbollsfika

Två hus byggda, ett till Nallefamiljen och ett till dinosauriefamiljen!

Vid tretiden kom M hem. Då fikade vi på vår nygräddade Hästchokladkaka. Sedan gick vi ut. Till Central Park Zoo. En underbar eftermiddag. Strosade runt på zoo:t och sedan i Parken. Vår första tur till Parken igen efter att jag kommit tillbaks från Sverige. Idag är det förresten en vecka på dagen sedan vi landade här igen. Känns som mycket längre sedan.

Matade fåren på Children´s Zoo

"Näckrosbladsbron"

Glasspaus

Alice i underlandet

Väl hemma blev det snabblagad middag och Lill-Skruttan hjälpte mig i köket. Vår vän K kom förbi med en sak som Lill-Skruttan glömt hos dem när vi var där på middag iförrgårkväll. Eftersom hon var ensam hemma med lilla Baby E frågade vi om hon ville äta med oss. Jättetrevligt! Som alltid. Så härligt med sådana vänner!

Imorgon är det besök i Green Room. Ska bli intressant att prata med lärarna där och se lite hur det kommande året kommer att bli. Som tur är har vi vår tid redan på morgonen vilket gör att vi har hela dagen fri sedan. Planen är att efter besöket åka iväg till Coney Island. Ha det lite skönt på stranden och även passa på att besöka Akvariumet samt Nöjesparken där. En familjeheldag med andra ord. Ska bli så härligt!

Work week

Ja, så kallas denna veckan här hos oss. Och nej, det är inget allmänt amerikanskt fenomen detta, utan endast vårt dagis. Varje år har de stängt en vecka på sommaren, nämligen den sista veckan i augusti, men det är inte för att personalen ska ha semester. Denna vecka kallas "work week" och det är för att man då arbetar med att förbereda inför det nya kommande året. Alla rum renoveras, målas om, ev repareras samt dekoreras om. Lärarna förbereder sig inför de nya barnen som kommer att anlända i början av september.

Men barnen är lediga denna veckan. Och många familjer passar på att åka på semester under denna veckan just för att man ju ändå måste vara ledig från jobbet då. Själva bestämde vi oss för att stanna hemma. Jag och Lill-Skruttan har ju just kommit tillbaka från vår långa Sverigevistelse så det känns skönt att "bara vara hemma". M jobbar en del denna veckan men kommer vara lite ledig också vilket känns både roligt och skönt. Idag var jag och Lill-Skruttan ensamma i stort sett hela dagen. Det var en ganska lugn dag, men som alltid när man är ensam med Lill-Skruttan har man rätt fullt upp ändå.

Vädret har varit strålande och det är svårt att förstå att man bara ett dygn tidigare hade Irene på besök. Imorgon jobbar M endast halvdag så vi får se om vi hittar på något under eftermiddagen.

Och så lite bilder

Har ju inte lagt ut några bilder alls här på bloggen sedan Irene. Här kommer ett litet kort bildsammandrag. Som ni kommer se så är det inte särskilt dramatiska bilder jag kan visa.

Igår - lördag förmiddag 

Lugnt, inget regn och inte heller någon vind att tala om. Bilden är tagen från Grannarnas fönster ut mot East River. Bron ni ser är Queensboro Bridge.

Igår - lördag kväll 

Nu har det börjat regna rejält, och det blåser mer men fortfarande inte alls de vindstyrkor vi var rädda för. Eftersom våra fönsterrutor inte är helt täta vid kraftigt regn lade vi ut handdukar i förebyggande syfte.

 I morse - söndag

Fortfarande kraftigt regn. Vind men fortfarande inte alls de vindstyrkor vi oroat oss över. Inga skallrande fönster (iallafall inte på vår sida av huset mot York Avenue).

 I eftermiddags - söndag

Regnet har upphört. Sikten förbättras nämnvärt (jämför med bilden ovan). Luften känns inte fullt lika fuktig längre. Vi går ut och går en promenad i staden.

 I eftermiddags - söndag

På promenad i staden. Alldeles öster om vårt hus ligger bl a en s.k "Dog Run" vilken blivit översvämmad av East river på morgonen. Men redan nu under eftermiddagen har allt vatten mer eller mindre försvunnit och det enda som är kvar är en stor pöl. I staden kunde man se nedfallna grenar av olika storlekar men annars syntes nästan inget av Irene. Iallafall inte på Upper East Side.

Ikväll -söndag

Utsikt från vänners fönster där man ser söderut ner mot södra Manhattan längs med East River. Himlen har klarnat upp. Floden flyter lugnt.

Jag är glad...

...att jag inte bunkrade upp en massa konserver och annat inför Irene. För då hade jag nog känt mig lite smått dum. Här har vi nämligen inte känt av Irene mer än som en kraftig regnstorm. Sådana som vi har en eller ett par fler under varje höst eller vår. Okej, som sagt vi bor i samma område som New York City´s borgmästare vilket kanske till viss del förklarar att vi klarat oss utan strömavbrott. OCH vår lägenhet har endast fönster i riktning mot York Avenue vilket gör att vinden inte alls varit så hård mot rutorna som vi befarade.

Självklart är man glad över att skador på både människor och stad är mindre än vad det kunde varit om det blivit riktigt illa. På andra ställen långs Irenes framfart har det varit betydligt tuffare. Men trots att jag är glad över att det gått såpass bra så måste jag ändå erkänna att jag tycker det känns lite snopet också. Att man inte kände av henne mer den här Fröken Irene. Lite skallrande rutor hade åtminstone varit på sin plats tycker jag. Men men.... Som sagt, andra ställen längs kusten har drabbats betydligt hårdare och det är inget jag önskar skulle skett här. Istället hoppas jag att alla de som drabbats illa av Irenes framfart kommer att kunna få hjälp att snabbt komma "på fötter" igen.

Nu väntar vi otåligt på att vi ska kunna kunna gå ut igen. En rastlöshet hägrar i hemmet. Att vara instängd över ett dygn på ca fyrtio kvadrat gör att man lätt går både varandra och sig själv på nerverna....

Allt väl såhär långt

För er jag inte haft sms-kontakt med eller som ej har sett mina uppdateringarbpå Facebook, vill jag bara snabbt uppdatera här. Irene är här. Förtrupperna kom under gårdagskvällen med regn regn regn. Under natten intensifierades regnet och vinden ökade, men ändå inte alls till de styrkor vi befarat. Iallafall inte här hos oss på Upper East Side. Men visst, detta är bara vad vi ser och upplever från vårt vardagsrumsfönster. Kanske är det annorlunda bara om vi går över till grannarna? De har fönster ut mot East River. Vi har ju byggnader som skyddar.

Vi har iallafall ström fortfarande så jag sitter i soffan med TV-nyheterna på. Värst är det i de områden nära vattnet, som downtown Manhattan och längs stränder och hamnar i de olika burruoghs här. En del översvämningar där. Men ändå inte alls så illa som det kunnat bli enligt reportrar och väderpersoner i rutan. Många vägar är översvämmade eller blockerade av nedfallna träd. Men hittills tror jag inte några personer skadats.

Just nu är det som värst. Nu och ett par timmar framöver. Irenes öga är här nu. Om ett par timmar ska det hela avta. Både regn och vind. Vi får se då hur pass illa det hela blev.

Lugnet före stormen

Jo lite så känns det just nu. Med Irene flåsande emot oss, men än känns inget mer än en sjukt hög luftfuktighet och en mycket grå himmel. Vi har väl egentligen inte förberett oss särskilt mycket. Vi har mat hemma. Vi gissar att gasen kommer att fungera och därmed kan vi nog laga mat och koka vatten. Om inte så har vi vårt gamla Trangiakök. Tror vi har gas till det så det räcker ett tag iallafall. Jag var och handlade igår. Egentligen inte alls med tanke på Irene, utan mer för att vi hade rätt tomt i kylen. Så det blev bara det vanliga som mjölk, ost, bröd, lite annat pålägg samt frukt och bär och grönsaker. MEN det var knökfullt i affären! Helt otroligt! Så mycket folk har jag knappast sett i en mataffär förut. Jag tänkte först att det berodde på att jag gått till ett alldeles nyöppnat Fairways här på Upper East Side och att det var fredag. Men i efterhand inser jag att en stor del av kunderna där säkert var där för att bunkra upp inför orkanen. Jaja, vi får väl se hur illa det kommer att bli. Vad gäller mat lär vi nog klara oss ett tag iallafall. Det vi kanske borde kollat är vårt batteriförråd till våra ficklampor. Om det blir strömavbrott. För här i huset har de bett att man inte ska tända stearinljus istället för lampor, utan använda ficklampor. Troligen för den ökade brandrisk som kommer med att "alla" skulle tända massor med stearinljus. Och just brand i ett 24-våningshus (eller 38-vånings som vårt grannhus är) är väl det sista man vill ha när det råder orkan.

Själva är vi väl mest oroliga för fönstren. Att rutorna ska hålla emot vinden. Vi bor ändå med fönster inåt Manhattan. Alltså i sydvästläge. Så det är ändå klart mer skyddat än våra bästa vänner här som bor i huset bredvid. Deras fönster vätter rakt mot East River söderut. En vidunderlig utsikt, men nu när Irene är på intågande vet jag att de oroar sig en del över att deras fönster ska hålla måttet. Inga byggnader skyddar dem mot vinden alls. De bor dessutom 10 våningar högre upp än vi som bara bor på 18:e våningen.

Våra förberedelser under förmiddagen lär bli att tappa upp vatten så vi har ifall det blir strömavbrott. För då lär ju inte vattenpumparna fungera. Men det är nog det enda som känns aktuellt för tillfället. Jag måste erkänna att jag känner lite skräckblandad förtjusning över detta ändå. Vädrets makter. Att få vara med om en orkan. Det har jag aldrig varit tidigare. Självklart inser jag allvaret också och jag hoppas innerligt att det inte blir någon stor skadegörelse i staden. Men jag ska också erkänna att jag skulle bli gruvligt besviken om det inte blir mer än en natt av regn och blåst. Lite mer än en vanlig höststorm vill jag gärna uppleva efter all uppståndelse i media kring Irene. Kalla mig kanske naiv? Och eventuellt kommer det kännas annorlunda efteråt ifall det visar sig bli riktigt hemskt. Men just nu, innan hon är här, hoppas jag på lite lagom dramatik.

Och nej, än ska vi inte behöva evakueras. Vi bor i den s.k Zon B för den som undrar. De som evakueras är de som bor i Zon A, dvs södra Manhattan och i områden nära vattnet i Brooklyn och Staten Island. Där man befarar att det ska bli översvämningar. Vi får nog som sagt tampas mest med vinden.

Randigt

Går igenom bilder från Svärjeresan. De är många många. Har ännu bara kommit till Skåne. Så jag skummar mest. Får kolla lite mer noggrant senare. Se vilka man kan tänkas göra något mer av.

En del sticker dock ut mer än andra. Man kommer på sig med att sitta och fånle. Som när man tittar på de här två Badflickorna till exempel.

Ska vi bli rädda nu?

Eller är det som det ofta är här i landet då väderfenomenen lätt eskalerar enormt i nyheternas sändningar och på tidningarnas hemsidor, men sedan inte blir i närheten så "illa" som man trott. Hur många snöstormar har vi inte varnats för, men som sedan på sin höjd blivit till lite singlande flingor. Men visst kan jag till viss del förstå hysterin. NÄR det verkligen slår till kan det ju verkligen få katastrofala följder. Som Katrina till exempel.

Jaja, vi verkar inte befinna oss i Zone A iallafall. Att bo nära East River är tydligen inte alls så riskabelt. Och vi bor ju dessutom på 18:e våningen så det är nog vind och regn vi lär känna av mest när hon kommer den här Irene. Inte vågorna. Så än så länge verkar det som om vi slipper evakueras.

Hemma

Ja, hemma har vi varit sedan ett par dagar nu. Men jag har bara inte haft tid eller ork eller ens lust att blogga. Tror att jag var rejält trött efter den här resan med allt vad den innebar. Både själva resan i sig samt vistelsen i Sverige. Som jag redan tjatat om här så var det en otroligt härlig tid i Svärje. Samtidigt tog den enormt mycket energi. Försöker nu att hämta igen en del av den energin. Därmed bloggtystnaden.

Det är iallafall underbart att vara tillbaka!
Jag njuter av min egen säng. Av mitt eget hem. Av att bara kunna "vara". Av att ha M hos mig igen. Av att se Lill-Skruttan så odelat lycklig över att vara tillbaka i sin egen vardag igen. Första dagen i Orange Room igår gick som en dans. Enligt lärarna var det som om hon aldrig varit borta. Härligt! Hon älskade att se sina vänner igen. Och på eftermiddagen hade vi en avskedsknytis med alla familjer och lärare i Orange Room. Imorgon är ju sista dagen där. Sedan en vecka utan dagis och efter den börjar nytt år. Denna gången i Green Room. Men det får jag skriva mer om en annan gång.

Idag har det regnat hela dagen. Rätt skönt faktiskt. Jag har tagit det lugnt här hemma. Packat upp det sista samt tvättat. Sedan blev det en tupplur på eftermiddagen. Känner mig som sagt så himla trött. Men hoppas att jag ska pigga på mig igen snart...! En del kanske är jetlag även om vi förskonats från den rätt mycket denna gången. Både jag och Lill-Skruttan sov ända till 6 igår morse och denna morgonen till 7. Så vi är väl mer eller mindre tillbaka i vår lokala tid, även om man märker på både henne och mig att man känner sig lite tröttare under kvällarna. Imorgon spås det bli fint väder. Sedan ska väl Irene komma? Hoppas det inte blir alltför dåligt väder alltför länge bara.

Så var det dags

Sista kvällen kommer ju alltid. Hur lång tid man än har på sig så kommer den krypande. Just denna sommar har sista Svärjekvällen dock ofta känts långt bort. Och den har varit efterlängtad. Så trots att det som alltid känns vemodigt att lämna så känner jag mig väldigt glad över att det är Hemresedag imorgon. Det har varit en månad fylld av underbara möten, god mat, härliga dagar och kvällar. Men också en månad som haft sina utmaningar. Måste ändå säga att jag lärt mig en hel del under den här tiden. Främst om mig själv.

Just nu är i stort sett alla väskor är packade och jag sitter ensam på min säng med en snusande liten tjej på en madrass bredvid. Då känns det så långt hem. Jag vill ju bara vara där NU! Skippa alla timmar av resande och väntan och byten, och släpande av tungt baggage och nytt resande... Tänk, imorgon såhär dags är jag hemma. HEMMA! I mitt eget hem. Med hela familjen samlad! Å vad jag längtar!

En dag kvar

Nu är det endast en dag kvar. En dag i Svärje. En dag med möjligheten till svensk mat och svenskt godis. Svenskt väder och svensk natur. En dag kvar innan avresa. Mot mitt hem. Till min man. Mitt vardagsliv. Mina New York-vänner. Det känns oerhört skönt och samtidigt vemodigt. Jag vet inte när jag nästa gång kommer att ha chansen att komma hem hit igen. Till Svärje. Jag vet inte när jag nästa gång får träffa familj och vänner igen. Här på Svärje-hemmaplan. Eller på annan plan heller för den delen. Sådant känns alltid tungt. Men denna gången överväger ändå min längtan tillbaka. Det har varit en lång månad. Bra på massor av vis. Jag är otroligt lycklig över att ha haft den här månaden här i Svärje. Men eftersom den även varit stundtals väldigt energikrävande och prövande på många vis känns det skönt att nu verkligen se slutet.

Min längtan är stor. Min längtan efter att få vara med min alldeles egna Familj igen. Tillsammans. Allihop.

Lill-Skruttan delar min längtan. Hennes "Jaaaaaaaaa!!!" idag samt hennes lysande ögon när jag berättade att vi ska åka hem till pappa "inte imorgon men dagen därpå" var otroligt talande. Hon längtar. Så mycket så mycket. Kanske är det dock detta att hon nu känner att hon har lite kontroll över tiden, eller kanske snarare tidsperspektivet, som gör att det både igår och idag varit riktigt bra. I stort sett inga utbrott. Och glädjen över att göra saker tycker jag har kommit tillbaka hos henne igen. Idag var vädret dessutom perfekt! Sådär Svärjeperfekt som det kan vara här under sensommaren. Det blev återigen en tur till Torekällberget där Lill-Skruttan fick rida. Lyckan och stoltheten i hennes ögon när hon satt på hästryggen kändes såklart även i mig. Så roligt att vi hann med detta ännu en gång innan vi åker härifrån. Imorgon har de lovat regn så då blir det nog mest inomhusaktiviteter samt en del sista minuten ärenden. Och så packning såklart...

Sista rundturen för denna gången

Idag har varit en riktigt BRA dag! Jag och Lill-Skruttan har rest runt och träffat vänner i stort sett hela dagen. Med början i riktigt regn- och ruskväder. Men trots både väder och allt kringresande har dagen gått strålande måste jag säga! Lill-Skruttan kändes nästan som vanligt igen. Inga bråk eller utbrott. Och även om vi träffade flera olika personer på olika platser i Stockholm verkade hon rätt nöjd och bitvis hade hon jättekul. Inte heller alls så mammig som hon varit den senaste tiden. Om detta berodde på att vi igår hade en riktigt lugn hemmadag där hon fick väldigt mycket mammatid, eller om hon känner sig bättre till mods nu när det är såpass få dagar kvar här (i morse pratade vi om att det nu endast var tre dagar kvar innan hemresan och 3 är faktiskt en siffra hon har lite koll på) vet jag inte. Men orsaken kanske spelar mindre roll just nu ändå. Det känns i vilket fall riktigt härligt att ha fått en sådan bra dag såhär i slutet av vår Svärjevistelse. Dessutom helt underbart att fått träffa mina härliga vänner!
Tack alla ni!

Nu återstår två dagar. De kommer båda att gå i mer lugn takt. Imorgon ska vädret bli bra så någon liten utflykt blir det nog. På måndag blir det nog mest packning och förberedelser inför den tidiga avresan på tisdagmorgon.

Nedräkning

Gårdagen innehöll bland annat en tur till kyrkogården för att se till pappas grav. På vägen dit försökte jag förklara för Lill-Skruttan det här med att personer dör. Svårt. Hon undrade mycket över VAR min pappa faktiskt fanns. Och när jag för elftitredje gången försökte säga att han låg i marken under stenen tittade hon på mig och sa "Men där är det ju smutsigt!". Sedan funderade hon en stund till och nästa fråga var "Hade din pappa några barn?" innan hon susade iväg längs gångvägen hoppandes med hoppsasteg.

På eftermiddagen tog sedan Lill-Skruttan och jag återigen tåget in till Stockholm för att träffa vänner. Först ut var min en av mina köra vänner från Umeåtiden. Det blev fika på "Muggen" vid Götgatan och sedan promenerade vi till lekplatsen vid Björns Trädgård. Äntligen en lekpark här i Svärje där man faktiskt såg en massa barn...

Tiden flög iväg och vid 18-tiden fick vi säga hejdå och jag drog vidare med Lill-Skruttan till andra vänner på Söder. Om man ska "dela upp" vänner så skulle väl de här egentligen räknas som M's vänner, men efter så många år tillsammans som vi ändå har blir ju vännerna mer gemensamma. Jag hade inte träffat dem på ett par år så det var otroligt roligt att ses! En kväll med god mat, massa snack och skön stämning. Vi skypade med M också så han fick vara med lite på ett hörn. Även nu gick tiden alldeles för fort. TACK alla för en mysig kväll tillsmammans! Och tack även för presentpåsen! Det blev en rätt sen kväll så i morse var Lill-Skruttan lite tröttare än vanligt.

Dagen har förflutit bra. Till stor del på grund av att jag ägnat nästan hela min tid och uppmärksamhet åt Lill-Skruttan. Med undantag för en tid hos frissan som min mamma fixat åt mig (och då lyckades hon ta med Lill-Skruttan ut och mata änder en stund, men sedan när de var tillbaka stod Skruttan mer eller mindre klistrad vid min sida och grät tills jag var färdigklippt), så har jag tillbringat dagen med diverse lekar. Jag känner nu att detta nästan är det enda som kan hålla utbrott, tårar och protester borta nu. Hon har liksom ingen buffert. Inte för att några 3-åringar har särksilt mycket buffert att tala om, men nu är Lill-Skruttans verkligen rekordliten. Så lekt har vi gjort. Framåt halv femtiden började jag vara sååå less, och även trött. Då hade vi räddat dinosaurier med Bamses, kört bil, lekt affär, bollat med ballonger samt lekt "utflykt" med alla hennes leksaksdjur ungefär 25 gånger....

Ändå tror jag det var bra för henne med en sådan här dag. Inte alltför mycket aktiviteter utan lugn och ro och mycket mammatid. Imorgon blir det tvärtom. Då blir det en flänga-runt-dag. Den sista denna Svärjesemester. Vilket känns både sorgligt och skönt. Sorgligt eftersom man inte vet när man kommer kunna komma tillbaka nästa gång. Skönt för att... ja det vet ni ju redan.... Och visst räknar vi ner nu både Lill-Skruttan och jag. Det kändes riktigt skönt att kunna säga till henne att imorgon är det bara tre dagar kvar innan vi ska flyga hem. Tre dagar. Och jag höll samtidigt up tummen, pekfingret och långfingret eftersom hon har koll på fingermatematiken. Hennes ansiktsuttryck då gjorde att det knep i hjärtat. Hon såg så lycklig ut. Som om hon nu äntligen kunde greppa tiden lite, och insåg att den faktiskt var ändlig.

Tror ändå

Dagen

Busstur in till centrum.
Ett par mindre inköp.
Besök på bibblan.
Lite lekparkslek.
Bussen hem till Mormor igen.
Lunch - stekt strömming med egen nypotatis!
Besök av grannarnas barnbarn.
Fotboll ute på gräset.
Kurragömma hos grannarna.
Mys hemma med Lill-Skruttan.
Prata med M.
Lek ute på lekplatsen.
Middag.
Bad.
Liten genomgång av packningen.
Nattning.
Kvällste och småprat.
Trött.

Gläder mig åt enkla saker som leverpastej med saltgurka, stekta strömmingsflundror, solsken och att dagen förflutit rätt smärtfritt. Inga gigantiska utbrott. Men ändå fladdrar mammahjärtat lite oroligt. Mest för att Lil-Skruttan nu verkar mer håglös. Som om inget gör henne riktigt glad.

Vi pratade om hemlängtan ikväll vid nattningen. Och ja, hon längtar otroligt mycket. Efter pappa. Efter Hemma. Efter kompisarna. Efter "sitt liv". Liten. Det känns ändå bra att hon är stor nog att kunna prata åtminstone lite om de här känslorna. Ändå är det såklart svårt. Och tidsbegreppet är ju inte riktigt som ens eget heller. Eller som hon uttryckte sig när vi pratade om tiden som är kvar här och när vi ska åka hem: "När vi är färdiga här i Svärje, DÅ ska vi åka hem till pappa."

Tack!

Vill mest säga Tack till alla Er som stöttat och kommit med råd eller omtanke i era kommentarer i inlägget nedan! Har inte haft tid att svara er alla, men vill verkligen säga att det värmer stort! Jag har läst och jag förundras över hur mycket värme, generositet och klokskap ni förmedlar till mig genom era kommentarer.

Kan även meddela att det idag varit något bättre. Jag avbokade medvetet ett av de möten jag först hoppats kunna genomföra. Ledsen Desiree, men vi får ses en annan gång! Och under hela dagen fram till tretiden var vi enbart här "hemma". Lill-Skruttan fick se på film och så lekte vi tillsammans. Mycket. Med dinosaurierna, nallarna, Totoro samt Bamse. Och så läste vi böcker och "pusslade". Hon fick även, enligt eget önskemål, gå i pyjamas ända fram till att vi skulle gå till tåget. Vi hade lite bråk kring detta med byte från pyjamas till vanliga kläder, men det hela löste sig till slut. Under eftermiddagen och kvällen träffade vi en av mina gamla vänner från grundskolan och det var hur kul och trevligt som helst! TACK L för en riktigt mysig och rolig kväll!!

Väl tillbaka här hos Mormor var Lill-Skruttan glad och tillfreds fram till att jag sa att hon måste gå och lägga sig. Då blev en del protester, men inte särskilt långvariga sådana. Så jag tror verkligen på detta att försöka att hålla ett något lägre tempo. Imorgon blir vi kvar "här hemma" hela dagen. Enda utflykten vi eventuellt kommer göra är att åka buss. Detta eftersom Lill-Skruttan specifikt önskade att "få åka buss" när jag frågade vad hon ville göra imorgon. Så buss blir det nog. Vart spelar nog mindre roll, men en kortare busstur eller två ska vi väl kunna klara av.

Upp och ned och så upp igen

Bloggen ligger i vila just nu. Tid och ork och lust infinner sig inte riktigt. Det är fullt upp. Med Sverige, vänner, familj och kanske allra mest just nu - föräldraskap. Jag inser att veckorna här i Svärje, långt bort från tyrggheten och rutinerna där hemma tär lite på Lill-Skruttan. Hon har det stundtals superbra, men hemlängtan lurar hela tiden under ytan och då och då bubblar den upp med full kraft. Efter en dryg vecka här hemma hos min mamma har hon acklimatiserat sig rätt bra. Men trots detta är dagarna fyllda av enorma humörsvängningar. Utbrott sker i stort sett dagligen. Gråt, skrik, ilska. Hennes sätt känns ofta som om det växlar mellan "överhettning" (dvs för mycket stimulans till följd av för mycket nytt nytt nytt hela tiden. Nya platser och personer hela tiden) och leda (här finns naturligtvis inte alla hennes egna saker, inte hennes vänner). En salig röra av alltför många nymodigheter och saknad & längtan till allt det trygga och invanda. Och kanske allra mest Pappa. Varje dag vill hon hem till pappa. Varje kväll gråter hon en liten skvätt.

Själv längtar jag enormt mycket efter M också. Som make. Som pappa till Lill-Skruttan. Som bollplank. Som avlastning. Gårdagen och dagen har varit jobbigare än dagarna innan. Jag vet inte om det är en kombination av att Lill-Skruttan nu känner sig såpass trygg här hos Mormor att hon nu känner att hon kan trotsa, samt att hon nu har varit såpass länge hemifrån att hon närmar sig sin egen gräns för vad hon tycker är rimligt att vara utan sina vardagliga rutiner? Allt detta såklart omedvetet.

Oavsett orskerna till dessa hysteriska och regelbundet återkommande utbrott så börjar jag själv känna att jag är på väg mot min egen gräns. Tålamodet tryter. Jag är trött. Idag hade vi ett par utbrott av större slag redan innan lunchtid. Varav det ena slutade med att jag blev heligt förbannad. Sedan hann vi knappt ens bli sams igen. Orden förlåt hade just lämnat båda våra munnar när hon återigen driver mig till vansinne. Nya tårar. Ny ilska. Hennes och min.n

Och mitt i all min egen mammailska känner jag hur mitt huvud är fyllt av frågor. Varför är hon så arg? Varför är hon så ledsen? Är det bara vanlig trots eller är det Svärjeutmattning? Vad vill hon och vad vill hon inte? När jag frågar vägrar hon svara. Kniper bara hårt och envist med munnen. Undviker min blick. Kanske vet hon inte själv? Antagligen inte. Stormiga känslor men svårt att förstå varför. Min lilla Skrutta.

Ändå är dagarna fyllda av många fina stunder också. Och jag är glad att vi fått eller får, den här tiden här i Svärje. Det är en lyx och något jag inte ångrar alls. Men jag ska villigt erkänna att jag även känner tacksamhet över att det nu endast är en vecka kvar innan hemfärd. En vecka. Nedräkningen har börjat. På gott och på ont.

Men som sagt, blogga om allt vi tar oss för mellan utbrotten orkar jag inte riktigt med. Bilder och mer om de bra stunderna får komma senare. Troligen efter att vi kommit tillbaka hem...

Älskade vänner

Att vara på besök i sitt gamla hemland innebär många saker. Man kan njuta av sådant man saknar i sin vardag. Som mat, miljöer, platser, natur och annat. Men den främsta njutningen är för min del ändå att få chansen att träffa de personer jag saknar och längtar efter. Familj och vänner.

Idag var en sådan dag. Igen. Började med nyttoaktiviteter i form av ett besök hos optikern och ett på banken. Sedan blev det ett ytterst kärt återseende av en av mina närmaste vänner. Lyxigt värre för vår del också eftersom jag och Lill-Skruttan blev upphämtade och sedan skjutsade hem till vännen. Där blev vi bjudna på lunch. Och under vårt besök där hanns det med en hel del prat om allt möjligt här i livet, men även lek samt bad i poolen (endast barnen).

Just sådana här gånger inser jag återigen hur mycket jag ändå saknar mina gamla kära vänner i min vardag på Manhattan. Det är en mycket speciell känsla att träffa personer som man delar en historia med. Som känner en på flera plan. Som visste vem man var innan man blev den man är just nu, och som varit med en längs vägen hit. Ibland nära och ibland på avstånd, men ändå MED. Insikten gör mig både glad och ledsen på samma gång. Glad för att jag verkligen förstår av hela mitt hjärta vilken rikedom det är att ha sådana vänner. Och att jag har många sådana vänner här. Med mycket speciella platser i mitt hjärta. Vänner där tid och avstånd egentligen inte betyder särskilt mycket eftersom vår vänskap verkligen går på djupet. Att ses och ta vid, rent känslomässigt, där man slutade trots att man kanske inte setts eller hörts på ett par år. Jag inser dessutom att detta kanske inte är alla förunnat. Ledsen över att jag har förstått att jag inte alls kommer att hinna med att träffa alla jag skulle vilja och önska under de här dagarna som är kvar av min Sverigetid. Som alltid.

Tack Ö för en jättemysig och härlig eftermiddag!

Riktig mysdag

Dagen började med att regnet hängde i luften. En sväng till gungorna efter frukost och sedan lek inomhus. Efter lunch en tur till biblioteket. Lill-Skruttan älskar bibliotek. Vägen dit var fylld av vatten. Både uppifrån och nerifrån. Skyfall från himlen och översvämmade vägar. Men fram kom vi. Sällskapade sedan med Alfons, Barbapapa, Bamse, Lill-Zlatan och diverse andra figurer under ett par timmar ihop med Lill-Skruttan och min mamma. Efteråt fika med wienerbröd samt sockerbulle från Tidermans.

Under kvällen sken solen igen. Det blev lek på lekplatsen innan middagen. Senare nattades en mycket trött liten tjej och efter det har jag och mamma suttit uppe och pratat i timmar. Mysigt! Kändes lite som förr. När jag var tonåring och kunde prata hur länge som helst med mamma över en mugg te om kvällarna.

En riktigt mysig dag trots regn- och åskskurar.
Foton har jag dock inte tagit så många, och jag har inte orkat överföra dem till datorn. Så det får bli senare. Imorgon blir det bl a lunch med en av mina bästa vänner! Ser fram emot det väldigt mycket! Nu måste jag nog sova.

Ett tag sedan

Det var ett tag sedan jag bloggade. Har inte funnits tid eller ork till bloggen de senaste dagarna. Kom till mamma i fredagskväll. Härligt att få gå av tåget. få komma hem till en god middag. Prata. Dricka te på kvällskvisten.

Helgen har vi varit "hemma". Promenerat, pratat, besökt lekplatserna runt mammas radhus. Som tur är finns ett dagis med en enorm och jättefin gård alldels bakom mammas hus. Där tillbringade jag och Ella åtskilliga timmar nu under helgen. Söndagen var dock regnig så få blev det mest inomhusaktivitwter. På eftermiddagen åkte vi till en av mina bästa vänner och hälsade på. Så himla roligt och mysigt!

I måndags packade vi och åkte ut med båten. Har nu haft två sköna dagar i skärgården. Trots skurar och en del åska har jag njutit! För mig är skärgården så speciell. Att somna på båten är så rofyllt. Att återse en del öar fårn min barn- och ungdom känns som en ynnest. Många minnen gömda långt in kommer upp till ytan.

De enda sakerna jag just nu tycker känns jobbiga är:
1) Min längtan efter lite "egen tid". Som ensam förälder på resa med ett mycket mammigt barn i trotsåldern börjar min buffert av tålamod nu sjunka drastiskt. Kan säga att jag tillbringar ca 98% av min vakna tid tillsammans med Lill-Skruttan. Och med "tillbringar" menar jag att jag knappt är längre bort än Max 5 meter, om ens det... De andra 2 procenten av min vakna tid (när dottern sover) är jag social med familj eller vänner. Självfallet är detta underbart och vad jag vill nu när jag är här, men visst känner jag av att i stort sett aldrig tillbringa någon tid för mig själv.
2) Jag har börjat inse att jag ändå har alltför många jag skulle vilja träffa men att tiden inte räcker till. Som vanligt. Jag vet även av tidigare erfarenhet också att det inte fungerar att ha saker inbokat varenda dag. Inte heller för många olika aktiviteter på en och samma dag. Surt, men jag måste nog tänka om lite vad gäller antalet personer jag skulle vilja träffa nu under mina återstående två veckor här.
3) Jag har faktiskt hemlängtan. Rejäl sådan också. Längtar efter min egen säng, att få ha mina saker omrking mig. Få gosa med Katterna. Och framförallt saknar och längtar jag efter M. Att kunna prata om ditt och datt. Mysa i soffan tillsammans med en mugg te. Kramas. Ta en promenad. Laga middag ihop. Att återigen få vara två. Två men ändå tillsammans. Och att återigen få vara två föräldrar. Att dela ansvar, jobb och tid med vår Lill-Skrutta. Att jag ska kunna gå in i rummet bredvid, ja till och med lämna huset, utan att hon ska få en gråtattack.

Men trots att jag känner såhär njuter jag fortfarande av att vara här. Det känns som en lyx. Och jag vet att jag kommer se tillbaka på den hör Sverigevistelsen med glädje senare under hösten och vintern. En bit svensk sommar är ändå något alldeles speciellt. Oavsett om vädret har varit väldigt ostadigt som de här veckorna. Jag har ändå njutit. Tystnaden, lugnet, suset i björkkronorna, klucket av vågor mot bordläggningen, frasandet av torr mossa och lav mot skosulan, måsarnas skrin, daggigt gräs mot min bara fot, humlornas surr, sommarblomster och lukten av kor i hagen. Och så naturligtvis alla möten!

På väg från och till

Är återigen på resande fot. Nu på X2000 på väg från Skåne till min mamma. En resa på ca 3,5 timmar. Hittils har allt gått bra. Tack vare att Svägerskan är både klok och hjälpsam hojtade hon på en konduktör när vi just kommit ombord på tåget och insåg att baggageutrymmet var alldeles proppfullt med väskor. Där stod ju vi med en enorm resväska, en bilbarnstol samt en del andra väskor och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Konduktören kom iallafall och hon var super ullig och hjälpte oss att fixa plats för vårt baggageutrymmet i den intilliggande bistrovagnen. Det kallar jag service! Hon frågade även hur vi skulle komma av, om någon skulle möta oss så vi kunde få hjälp då. Jag berättade att min mamma skulle möta oss. Härligt med folk som bryr sig och visar omtanke. Som är serviceinriktade. Särskilt när de har serviceyrken.

Det hela gjorde iallafall att avskedet jag varit lite orolig för, inte blev särskilt tårfyllt. Man hann liksom inte. Det var hejdå och kram just innan vi klev på tåget. Sedan lite hejdåvinkning innan dörrarna stängdes men då var jag fullt koncentrerad på alla väskor och på att Lill-Skruttan stod och var gråtfärdig bredvid mig. Så, till er alla som bävar inför jobbiga avsked, det bästa tipset är att resa med tåg och ha mycket mycket packning samt ett litet barn med er...!
Dock känns det i hjärtat nu när vi är mittemellan. På väg från. Men ännu inte riktigt framme till det nya.

Nu har vi ca 2 timmar kvar innan vi är hos mamma.
Det kommer kännas otroligt skönt när vi är där.


Tack också till urgulliga Grannen T som gjorde så att jag kunde surfa på tåget!!!

Blandade Skånebilder

Vi har det verkligen otroligt bra här i Skåne! Men datortid blir det väldigt väldigt lite så därför svara jag inte alls på era kommentarer. Dock läser jag dem och blir glad! Tycker vi gjort så mycket på de här dagarna sedan vi kom upp till stugan, men har ju inte riktigt hunnit uppdatera bloggen. Får se om det blir mer tid till det senare när jag är tillbaks hemma i NYC igen. Här är dock ett axplock bilder igen.

måndag - hos Olgakatt

Det blev en liten Bloggträff även av detta besök eftersom härliga Marianne kom hit!

På väg till olgakatts häst Malena

Men först en titt på de sööööta kattungarna!!

Här är Malena och hennes kompisar Sonja och Mulle.

Puss!

När vi kom tillbaka till olgakatt vankades eftermiddagsfika och ännu en överraskning. Dam B från olgakatts NYC-besök för snart 2 år sedan var där med sitt barnbarn A. Så himla kul att ses!!

På kvällen var vi hos Grannarna en stund och hoppade studsmatta så att Lill-Skruttan behövde tvätta sina svarta fötter. Det blev tvätt i hink på trappan. En helt underbar sommarkväll!

Onsdag - skön dag i stugan

Hattar gjorda av svamparna till Lill-Skruttans "svamppool".

Lek med lånade hästar.

Torsdag - bad

Bad vid sjö i Perstorp

Svägerskan och Lill-Skruttan

På djupt vatten...

Imorgoneftermiddag bär det av igen. Då tar vi tåget till mamma. Skånevistelsen är slut för denna gången och vi kommer måsta ta farväl av älskade Skånefamiljen och de fantastiska Grannarna här som känns mer som familj än vänner. Sorgligt. Jag hatar avsked. Särskilt när det är på obestämd tid vilket det ju är denna gången. Men vi har haft en underbar tid här. Både hos Svägerskan och Loff i deras nya hus samt den här veckan i Stugan. TACK TACK TACK!!!!!

Sedan får vi se fram emot två veckor i Stockholmstrakten med mormor och förhoppningsvis ska vi hinna med att träffa en del vänner där uppe också.