tisdag, januari 20, 2015

Konstig känsla

De senaste dagarna har det slagit mig. Inte som ett bombnedslag eller så, utan snarare på ett krypande vis. Detta att jag faktiskt saknar New York City mer än jag saknar Sverige. Att NYC är det jag just nu känner är mitt "hem". Inte Sverige. I första hand. Trots att jag inte bor och lever i vare sig NYC eller Sverige längre. Men efter mina år i New York City känner jag mig alltså känslomässigt mer som en New Yorker än svensk. Och att det känns mer underligt att mina barn kommer att växa upp som Californians (förutsatt att vi blir kvar här då såklart) istället för New Yorkers än att de inte kommer att växa upp som svenskar.

Under mina drygt nio år i NYC har mycket hänt. Helt klart. Framförallt min känslomässiga identitet. Uppenbarligen. Och detta var inget jag direkt reflekterade över så länge jag bodde kvar där. Utan det är något jag insett nu i och med flytten hit. Som sagt, en mycket underlig känsla.

9 kommentarer:

Christina sa...

Oh, som jag känner igen mig!! Efter sex år i USA flyttade vi till Tyskland och har nu bott här ett år. Det kom som en total chock för mig att jag saknar USA mer än Sverige!! Jag kommer alltid vara först och främst svensk men jag känner mig inte helt som en del i samhället där längre. Iofs inte fullt ut i Tyskland eller USA heller. Märklig känsla det där.... Jag hoppas ni med tiden kommer trivas lika bra i CA som i NYC. Förutsättningarna verkar ju finnas!
Kram!

Anna, Fair and True sa...

Inte alls konstigt. Det är ju där ni har bott de senaste (ganska många) åren och där barnen är födda och uppvuxna hittills. Dessutom har du nog redan gått igenom "sörjprocessen" med Sverige, du saknar inte det längre på samma sätt i alla fall. Du gick väl inte runt och saknade Sverige i NYC särskilt mycket heller? Men om kanske fem år, då kanske du saknar Sverige lika mycket som NYC.

Annika sa...

Inte konstigt alls, tycker jag heller. Du har ju levt så stor del av ditt liv i NYC, klart att du saknar det. Har hemlängtan det skulle jag OCKSÅ ha. Speciellt när man så totalt bytt kust, och klimat, som du gjort.
Skulle jag lämna Reston, eller DC-området, skulle jag sakna det så det gjorde ont, det vet jag.
Säkert skulle jag sakna det mer än jag skulle sakna Sverige, som du och Christina säger, Jag hade min hemlängtan till Sverige under mina första tre år i USA.
Tror, som Anna, att du är inne i en process nu då du sörjer. Inte konstigt. Give it time. Sörj du.
OCH som du säger, ingen vet var ni bor om fem år? Eller ens om två år.
Kramar

Lotta K. sa...

Jag kan tänka mig att det har lite att göra med själva staden också. Jag har bott i Kalifornien i 20 år och när jag kommer till stora städer svider det alltid lite. Livet känns himla annorlunda här. Mycket bilkörning, ganska lite kontakt med folk (eftersom man nästan aldrig går på trottoarer, eller över huvudtaget går). Helt annan puls och tempo. Klimatet, naturen, mitt jobb, det faktum att de allra flesta man träffar är glada, väger upp för mig.

Anne sa...

Jag tycker inte heller att det låter konstigt, du har ju bott så länge i NYC, dessutom bodde du där under en tid i livet då väldigt mycket stora livsförändrande grejer hände. Som du säger, nu när du lämnat så kan du tydligare se och känna HUR mycket din känslomässiga identitet förändrats. Jag tror också, som Lotta K säger och Annika är inne på, att din flytt är så radikal. Det är inte bara från en plats till en annan (stort nog i sig förstås) utan hela livsstilen är annorlunda. Från cityliv a´la den New Yorkska modellen till ett mer typiskt amerikanskt liv med mer bilkörning, mindre puls på sätt och vis osv. Men vad det lider, när mer tid passerar och du rotar dig än mer kommer du se fördelarna i din nya stad och delstat än mer, det kommer växa på dig och du kommer än mer upptäcka fördelar med det här sorts livet. För de finns!!!
Men som sagt, stora förändringar som skett för dig och jag tycker också du ska tillåta dig att sörja. Låta det ta tid, gå igenom den här sorgeprocessen och tillåta dig ha ont, sakna och helt enkelt sörja det som var men inte längre är. Du är starkt präglad av dina 9 år i New York, vad de gjort med dig och en så här stor flytt och byte av plats och livsstil känns förstås. En massa saker som väcks, som det du säger om att sakna NYC mer än Sverige. Inte konstigt alls. Som AFT säger, din sorgeprocess med Sverige har du haft, nu är det NYC tur. Vem vet, säg att ni bor i CA 9 år och sen flyttar igen, då skulle säkert samma sak hända igen, att du skulle sakna och sörja det livet. Så är det nog. Blir inte skrämd eller orolig, tids nog kommer du älska allting (det mesta) med er nya stad och plats, skapa dig en lika självklar plats som i NYC. Kärleken och identiteten med NYC kommer alltid vara kvar hos er vuxna, men det finns mycket plats i hjärtat och så småningom kommer du känna dig hemma även där du är nu. Men som sagt, sörj, sakna, var ledsen, arg, glad om vartannat. Pirrig och entusiastisk över allt nytt spännande ni ser och upplever i er nya stad. Blandat med perioder av vemod, sorg och saknad över det som lämnats.
Många kramar!!

Lotta K. sa...

Helt sant, Anne :)

Casa Annika sa...

Kom ihåg att ni KAN flytta tillbaka till New York! Det finns där om ni inte hittar hem där ni befinner er nu!

Desiree sa...

Nio år är lång tid och NY blev ert hem fysiskt och känslomässigt. Inte alls konstigt att du saknar NY mer än Sverige. Det tar ett tag att vänja sig vid nya omgivningar. Det tar tid inna man känner sig hemma och har byggt upp en ny vardag. Jag antar att du även kanske kände dig lite vilsen då ni först kom till NY från Sverige. Även om det känns konstigt med att bo på andra sidan kusten nu så tror jag att det hade varit en svårare och jobbigare omställning för er om ni hade flyttat hem till Sverige. Det hade varit mer annorlunda. Det jobbiga som jag också upplevde var att alla förväntade sig att man skulle känna sig hemma med en gång. Jag upplevde att det var en gigantiskt känsla mellan att vara besökare och återflyttare. Man vet ju aldrig hur man kommer att trivas. Ofta får man nästan ge det hela två år innan man kan göra en bra utvärdering om man tycker att det är bättre eller sämre på nya stället. Första året går helt till att vänja sig och hitta nya stigar.Man får ge det nya en chans men också tillåta sig själv att sakna och sörja det man lämnat.
Stor kram och hoppas att det känns lite lättare för var dag som går.

Fröken L sa...

Låter inte så konstigt eftersom det är så mycket som har hänt era år i New York. Framför allt att båda barnen är födda där. Jag tror New York alltid kommer att ha en stor plats i ditt hjärta men jag hoppas att ni kommer att trivas i San Diego. Hur går det för Ella i skolan?

Kram Linda